Vi har alla erfarenhet av att utmana och övervinna rädslor. Vi börjar redan som små barn. 
När vi tar de stapplande stegen ifrån vår förälder och testar avståndet med någon meter, för att sedan desperat sträcka ut armarna och återvända in i tryggheten.
Om du lärt dig cykla så minns du säkert också rädslans makt. Det återkommande desperata ropet: “Släpp inte taget!” Trampandes mer uppmärksam på den vuxne springandes snett bakom med krökt rygg, än med blicken framåt. Och så en dag när vi lärt oss tricket är rädslan som hindrade oss som bortblåst. Från den dagen funderar vi inte längre på om vi kommer att klara av att cykla. Det har blivit en självklarhet.
Som barn var jag en late bloomer när det kom till simning. Jag var minst sagt obekväm när det kom till vatten. Kanske själva inlärningsidén med simskola och torrsim på en regnig och kylslagen strand även underblåste en bekvämlighet. Som tioåring, när jag äntligen lärt mig tricket, åkte vi in till Valhallabadet i Göteborg för att ta nästa steg: dyka från bassängkanten. En äldre man tog sig an uppdraget, förklarade principen och skulle pedagogiskt visa genom exempel hur enkelt det var. Några sekunder senare kommer han upp med blodet rinnande över ansiktet efter bottenkänning. Mitt inlärningsintresse dök med honom den dagen.
Som människa finns det viktigare rädslor att övervinna än att lära mig cykla och eller dyka från en bassängkant. Jag längtar och vill att det avtryck Jesus har satt på mitt liv skall synas och forma min vardag. Och att ingen rädsla skall göra att jag undviker eller missar att låta det få ta plats.
Finns det rädslor som hindrar dig från att leva det liv du faktiskt vill och värderar som viktigt? Rädslor som hindrar dig från att ge dig hän åt det du ser som avgörande och väsentligt för dig?
Hur skulle du vilja utmana dina rädslor och ge mer plats för det liv du vill leva?
