Mellanstadiet. 
Rast. Klockan ringer ut och vi samlas på fotbollsplanen för några minuter av lek.
Laguppdelning. De två bästa spelarna får välja. Ett namn i taget.
Till sist. Jag kvar. Och tjejerna.
– Ni får ta Håkan och resten.
Vi läser Galaterbrevet i samband med gudstjänsterna. I söndags läste vi en del om när Paulus beskriver hur Gud valt att gripa in i hans liv: Men han som utsåg mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin son för mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom för hedningarna. Galaterbrevet 1:15-16
Gud, älskar och väjer Paulus t o m innan han hade formulerat en egen tanke, innan han tagit sitt första andetag. Han som sedan drar iväg i livet, ivrig och engagerad, och samtidigt så vilse i vad som är rätt, vad som är rimligt, vad som är gott. Han hatar och förföljer. Lever tvärtemot den som valt honom och älskat honom från början.
Och så kommer vändningen. Gud griper in och säger: Jag väljer dig! Inte för att Paulus har levt livet väl. Inte för att han med sitt liv kan peka på sig själv som ett föredöme för vad som är gott. Utan Gud griper in för att Gud älskar. Gud visar att han väljer och vill ha Paulus. Och så ställs Paulus inför valet. Vill han välja den Gud som älskar?
Fotbollsplanen igen. Där för många år sen. Vald på kvaliteterna i bollmottagning och spelförståelse. Bedömd utifrån förmåga. Vald sist. Vald av tvång.
Så annorlunda mot hur Gud väljer. Han valde mig. Han väljer dig! För att han älskar. Och vill visa oss det. Vad väljer du?
