Vad är det som formar hur vi ser på våra liv?
Genom historien har det funnits olika berättelser som vill förklara vad det är att vara människa. En del har trott att tillvaron är ett resultat av en kosmisk kamp mellan ont och gott. Andra har sagt att allt det vi ser är bara ett sken av verkligheten, där våra kroppar håller oss borta från det verkliga livet.
Det sista är en berättelse som inte ligger så långt ifrån den som många i vår västvärld brottas med i relation till sina kroppar.
Kroppen som ett hinder.
Något vi lever missnöjda med.
Som inte duger som den är.
Om jag bara…
Vår samtida berättelse om att det du ser, det du är och det du lever, bara har kommit till av tillfälligheternas spel, förkunnar också för oss att det inte finns något rätt eller fel. Den moraliska kompassen kokas ner till att det som känns rätt för dig, alltid är rätt.
Så trevar vi oss fram i ständig självreflektion… Är jag lycklig? Känns det bra? Är jag nöjd? Ensamma med att skapa mening i livet. Om jag bara…
Så kommer Bibeln med en helt annan ton. Allt liv skapat av Gud. Livet skapat som överväldigande, generöst och gott. Du som Guds avbild, med allt vad du är. Ditt liv som uttänkt, önskat och efterlängtat.
Berättelsen om att livet får tas emot som en gåva bjuder in till tacksamhet för det du ser… en vanlig dag… hos andra… hos dig själv…
Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl. Psalm 139:14 (Sv Folkbibeln).
Så vilken berättelse lever du med?
