”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.”
”Vad har hänt?” Lukasevangeliet 24:18-19
Två män på vandring. På vandring bort från allt det som hänt i Jerusalem under påsken. Mästaren korsfäst. Hoppet grusat. Förväntningarna sönderslagna. Uppslukade av sitt samtal.
Så sluter en tredje person upp. Följer med. Och glider liksom in i samtalet. Frågar. Blir delaktig.
De berättar om sina brustna förhoppningar. Om sin bild av han som dött. Av honom som det nu ryktas om lever igen.
Han utmanar deras bild av allt som hänt. Går tillbaka. Citerar. Återberättar från Gamla Testamentet texter. Flyttar dem från deras egen berättelse och drar in dem i Guds. Pratar om det som dem ännu inte förstått.
Så börjar det bli kväll. En enkel måltid dukas fram. Mannen som slagit följe med dem, tar ett bröd, ber tackbönen och bryter det. På en millisekund flyttas deras liv i tanken några dagar bakåt i tiden, då han som nyligen korsfästs bröt brödet tillsammans med dem, och så lika snabbt tillbaka till nuet igen. De känner igenom honom. Han, alldeles levande!
Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” Lukasevangeliet 24:31-32
I enkla rörelser, ett bröd som bryts. En bön som bes. Bibelord som förklaras. Samtal om det som hänt, samtal om livet.
Tillsammans, i all sin vardaglighet, skapar det rum för Gud att visa vem han är. Rum för att låta livet beröras av Gud själv. Att bli mottagen och ta emot. Det sätter hjärtat i brand.
I församlingsgemenskap vill vi tillsammans skapa just den miljön som ger utrymme för Guds beröring. I delandet av berättelser, bön, läsning, samtal. I all sin enkelhet. I all vardaglighet. I all helighet.
