När jag var barn lärde vi oss att orientera som en del av skolans idrottslektioner. En aktivitet före mobilernas appar och gps funktion.
Är det fortfarande ett moment i skolan?
Med karta och kompass skulle vi ta oss fram till olika stationer, checka in och ta riktning mot nästa plats.
Kompassen visar vart norr ligger så kartan kan vridas rätt och med blicken i landskapets kännetecken: höjderna, vattendragen, gläntorna och stigarna får du möjligheten att hitta var du är och ta ut riktning och välja väg för att ta dig dit du vill. Att stanna upp med jämna mellanrum hjälper dig att se vart du befinner dig och justera dina val.
Här är jag.
Hit är jag på väg.
Hit vill jag.
När du och jag väljer att låta våra liv möta Guds berättelse, evangeliet, så är det som att ta fram en kompass och kartan. Vi får syn på var vi befinner oss och vart vi är på väg någonstans med våra liv i relation till vem Gud är. Det ger oss möjlighet att ta ut riktning till vart vi vill framöver.
Jag tänker vi kan ge det utrymmet på olika sätt. Som att låta gudstjänst bli den regelbundna andningspausen där vi ställer våra liv inför evangeliet. Eller när vi ger plats för de nära samtalen där vi delar livet, som det är med några andra. Samtal som blir vägledande för oss då vi tar ger och tar emot uppmärksamhet och omsorg. När bibeln och bönen, på egen hand eller tillsammans med andra, blir en följeslagare.
Olika vanor som ger oss rum att stämma av och förankra våra liv i evangeliet. Där får vi också syn på alla andra berättelser som utövar dragningskraft på våra liv och har bud på vart vi bör ta oss.
Här är jag nu.
Hit är jag på väg.
Hit vill jag.
Fastetiden, som vi nu är inne i, har för många kristna varit en särskild inbjudan att ge lite etxra uppmärksamhet för och stämma av våra liv inför evangeliet. För att utifrån det justera vägen framåt och ta rikting för de dagar som är nu. I denna predikan lyfter jag fram mer kring vad det kan innebära. Inledningen om orientering föll bort i inspelningen, men den fick du med här.
Ha en välsignad vecka!
