När Jesus kommer in i ett samtal med en man om vad som är viktigast i livet konstaterar de tillsammans att bibeltexterna pratar om en dubbel rörelseriktning för oss människor.
Till Gud.
Till människor vi har inpå livet.
Några personer kommer förbi strax efter varandra.
Först två religiöst hängivna. Tillbedjande. Väl bevandrade i vad Gud kan tänkas vilja för människor. Som med säkerhet kan uttrycka de vackraste tankarna om Gud.
De ser. De konstaterar. De viker undan med blick och steg. Går vidare.
Men den tredje. Den oväntade. Ser och berörs. Gör det väntade. Det självklara. Böjer sig ner. Binder om. Hjälper upp. Hjälper vidare. Visar med sin handling Guds vilja. Barmhärtighet.
Berättelsen utmanar nu som då. Vad gör vi när nöden är för handen? När vi ramlar på den, ser den och har resurserna till att möta den. Är det då det visar sig att vår övertygelse om det vackra livet hänger väl samman med vårt agerande?
Gud vill varje dag göra oss delaktiga i det han vill. Det är alltid något mer än en enkel riktning av gudsintresse som klarar sig utmärkt i slutna och filosoferande rum. Gud tar oss vid handen. Sätter oss i rörelse. Lär oss att se, ta in. Lär oss att känna och sträcka oss ut.
PS: Du hittar berättelsen i Lukasevangeliet 10:25-37
