En grupp vänner på vandring. Samtalen löper fritt och otvunget. Men efter en stund skiftar det i karaktär. 
– Vem är viktigast i gänget?
– Vem har mest inflytande och störst betydelse?
Munnen hade gått som av sig själv på flera av dem. Etiketter hade delats ut och orden hade distanserat dem från varandra.
Så kom den där frågan som fick allt att stanna av.
– Vad snackade ni om?
Tystnad. Eftertanke? Vad var det egentligen som nyss sagts med sådan självklarhet och självsäkerhet?
Med våra ord och attityder utövar vi inflytande och påverkar andra. Vi skapar närhet och vi orsakar distans. Det är kanske inte alltid så vi ser på oss själva. Som människor med makt. Vi tänker lätt att det är det andra som har. Att det som händer är någon annans ansvar.
Det är Jesus som får samtalen att ta ny riktning.
– Om någon vill vara främst måste han bli minst av alla och allas tjänare!
Ett barn lyfts in framför alla.
– Den som tar emot ett barn i mitt namn, han tar emot mig.
Perspektiven vänds. Möta andra som tjänare. Att fråga vad vi kan ge till den andre istället för vad vi kan få ut. Att ta emot andra och närma sig dem med omtanke och kärlek. Ett annorlunda sätt att använda sin makt och sitt inflytande på.
Och det riktigt häpnadsväckande: I det liv som levs visar det sig t o m om Gud tas emot och får plats.
En utmaning som är värd att fundera på. På attityderna vi bär mot andra. På orden vi frikostigt delar med oss av. På hur vi i det tar emot Gud och ger honom plats.
(Berättelsen hittar du i Markusevangeliet 9:33-37)
