När vi rör oss genom livet, i relationer och sammanhang, påverkar vi den värld vi är en del av.
Med våra handlingar…
… med våra ord…
… är vi medskapare av den värld vi lever i.
Ibland visar det sig att ord som vi sa, kanske obetänksamt, kanske sådär riktigt medvetet… tog egen fart och spred sig okontrollerat. Som en liten gnista som utvecklades till en hel skogsbrand. Som spred sig långt mer än vi tänkt.
Orden bröt sönder, markerade avstånd, underblåste och ökade missförstånd.
När vi slutade lyssna.
När vi inte ville lyssna.
När vi bara ville bli lyssnade på.
Då formade vi ord som undvek det verkliga samtalet, som undvek viljan att verkligen förstå den andre. Orden påstod, visste alltid bäst. Vi talade till och om andra, snarare än med dem.
Så vad gör vi när våra ord har slagit fel? När vi inte gillar slutresultatet av det vi skapade? Väntar vi att den andre skall ta första steget? Skjuter vi ansvaret ifrån oss?
Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg… Matteusevangeliet 5:23-25
Kanske har du alltför snabbt tagit emot förlåtelse för det dina ord skapade av smärta. När du undvek att prata med den gällde. När du bara talade ut med Gud och tänkte att det var det enda viktiga. När du förlät dig själv och tänkte att det inte var så farligt.
Är det dags att ta första steget? För att den andre är viktig. För att kärlek är handling och inte bara ord. För att relationen med och tillbedjan av Gud, präglar sättet att leva. Den vi tillhör blir vi lik. För att det som är rätt inte alltid i början känns lätt. För att du vill använda dina ord för att skapa närhet och sammanhang igen.
Finns det en relation där du skall ta första steget… medan ni ännu är på väg… när det fortfarande är möjligt?
Idag är en bra dag för det.
