Samspelet mellan oss människor är något fantastiskt vackert. Samtidigt utmanande. Vi är rätt komplexa med vår vilja, med våra 
känslor, tankar, avsikter och förväntningar.
Ibland närmar vi oss det samspelet med blicken mest fäst vid vad andra kan ge oss. Efter en tid av relation kanske vi ställer oss frågande inför att andra inte ger oss det vi vill av uppmärksamhet och närvaro. Men vi är inte alltid lika frågande till oss själva: vad ger vi av uppmärksamhet och närvaro till andra?
I Galterbrevet 5:22-23 beskriver Paulus det som växer fram i en gemenskap av människor som ger Guds Ande rum att forma livet. Gud skapar nya konkreta livsmönster, som inte sliter sönder livet. Livsmönster som utifrån sammanhang skapar samspel.
Det beskrivs som frukt.
Frukt som smakar liv.
Frukt som ger smak för livet.
Smak av kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.
Det är speciellt med frukt som växer. Vi kan bara se att en frukt växt fram om vi låter tiden gå. Frukt växer gradvis. Även om vi bestämmer oss att hålla blicken koncentrerat fäst på frukten, timme efter timme, så kommer vi inte se hur den växer. Men över tid, när vi gör annat emellan, och sedan återvänder med vår uppmärksamhet, så ser vi den påtagliga skillnaden. Skillnaden mellan nu och då.
När Anden får plats så riktas våra liv, så det livet kan växa fram i den gemenskap vi tillhör. Det involverar våra liv. Ställer oss inte utanför. Anden formar så att vi med det avtryck han sätter i våra liv får sätta avtryck i våra livssammahang.
Hur kan du vara en människa som samspelar med Anden och andra så att den gemenskap som ger smak för livet växer fram?
