Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, 
som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Johannesevangeliet 21:11
Där satt han. Brorsan ett år äldre. Med febrig blick och 39 grader i kroppen. Mitt på golvet i lekrummet satt han och gjorde fel. Han byggde klossarna fel och vägrade lyssna. Vägrade inordna sig i lekens givna utveckling. Ett slag med knuten näve uppe på huvudet. Inte särskilt hårt, men tydligen effektivt. Det satte igång hans tårar och efter den där långa inandningen kom tjutet.
Vilken pipig gråtare.
En röst bröt igenom nerifrån köket: ”Vad händer pojkar?” Ny inandning och mer tjut. Följt av de oundvikliga ljuden av snabba steg i trappan.
Och så kom den med full kraft. Den där sugande känslan i magen av att avslöjandets stund närmade sig alltför kvickt.
Rösten igen, men nu från dörröppningen: ”Vad händer pojkar?”
Hos mig fanns ingen vilja till att möta någon blick. Djupt koncentrerad på mina klossar byggde jag på.
– Håkan, vad händer?
– Vi leker.
Avslöjad, med en koncentrerad ovilja att möta blick och säga som det var.
Jag behöver inte tänka efter för att minnas andra situationer. Under årens lopp, upp i vuxen ålder, har detta ibland varit min reaktion då jag har gjort fel. När jag ska ta ansvar och rätta till. När ordet förlåt behöver uttalas och levas. När en nystart är möjlig. Valet att istället vänta ut. Försöket att undvika det oundvikliga. Bara en liten stund till.
Jag tänker att det är något liknade som händer hos Simon Petrus, den där gången när han väljer att räkna fiskar istället. 153 stycken.
Avslöjad mitt i felsteget. De vackra orden om en sann vänskap för alltid, som han hade sagt med sådan övertygelse, matchade inte det han sedan valde att göra. Och efter det där sammanbrottet av alla goda intentioner så gick dagarna, med tankar och känslor som vände runt hans besvikelse. Varv på varv.
Så kom möjligheten till en nystart på relationen. Jesus står där på en strand. Petrus i en båt en bit ut i sjön. När han inser vem det är han ser på håll, är det först hans innersta längtan och vilja som tar all plats. Han hoppar i och springer in mot stranden, med vattnets motstånd runt benen. Han vet vem som är hans vän, och han vill att allt ska vara bra igen.
Men ju närmare han kommer. I takt med att motståndet från vattnet avtar, lite mer för varje steg, är det som att det inre sätter sig till motvärn. Det är som om gnisslet från alla hans tankar och känslor av besvikelse över sig själv överröstar det han egentligen vill. Stegen saktar in tills han bara står där, i vattenbrynet. Handfallen. Kraftlös. Överöst av de dubbla känslorna och vet inte om han kan ta de sista stegen upp mot sin vän.
Jesus öppnar en enklare väg fram: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Petrus böjer sig ner och tar tid på sig. Lugnt och metodiskt plockar han med sina ”klossar”. Räknar dem noggrant. Etthundrafemtiotre stycken.
En måltid följer. Samtalet kommer långsamt igång och efter ett tag går det att prata om det viktigaste igen. ”Älskar du mig?” frågar Jesus. I samtalet översköljs Simon Petrus av den kärlek som förändrar allt. Som ställer tillrätta. Som återskapar det han nyss trodde var förlorat.
Hur är det för dig idag? Finns det relationer där du inte vill möta den andres blick? Just för att din besvikelse över dig själv ropar så högt. I relation till en vän. I relation till Gud.
Låt inte det hindra dig från en nystart. Du har ”räknat dina fiskar” länge nog. Ta steget fram för det där samtalet som du har dröjt med.
