När slutar en förälder älska sitt barn? När ger en förälder upp?
Mina föräldrar slutade inte bry sig om mig när jag gjorde mitt första inbrottsförsök. Jag hade en hammare och tillsammans med en kumpan, som jag vill minnas som den drivande, gav vi oss i skymningen med kraftfulla slag på sidoljuset till ytterdörren på ett radhus. Mina bröder som stod i svansen av nyfikna, såg på, sprang hem och berättade det för mina föräldrar.
Den kvällen fick jag kvällsmat. På morgonen efter, frukost.
Jag var fyra år.
Mina föräldrar slutade inte heller att ha med mig i familjegemenskapen, när jag inropad till middag missade släcka minibrasan som jag lekt med i diket utanför. En middag som avbröts av att familjen stirrade ut på tre meter höga lågor och två brandbilar. Så kom frågan: Håkan, vet du något om detta?
De fortsatte ta hand om mig.
Nu erkände jag i och för sig inte just den händelsen förrän jag var 32 år gammal. Och lever idag fortfarande säker på att mitt undanhållande inte hade en avgörande betydelse.
För de flesta föräldrar skall det mycket till innan de ger upp sina barn.
Guds inbjudan är att han tar emot oss människor som sina barn, in i sin familj.
Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud. Johannesevangeliet 1:12-13.
Gud går in i föräldraskap till de som tar emot inbjudan att delta. Där står han som initiativtagare, som den fasta och trygga utgångspunkten för en hållbar relation. Bortanför vår egen ansträngning och kraft.
Oavsett våra olika erfarenheter av mamma eller pappa, om de var närvarande eller frånvarande, gav upp eller höll fast, så är mänskligt föräldraskap i sina bästa stunder en svag återklang av vem Gud är, och som sämst så finns inga likheter alls.
Gud står där närvarande i livet. En Gud som inte ger upp. Där i vårt mottagande av honom ser vi steg för steg att det är Gud som bär upp våra liv och inte vi som med våra liv som bär upp Gud. Eller som Paulus skriver: Är vi trolösa förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv. 2 Timotheusbrevet 2:13.
